Moln och monster

Jag måste få ur mig det här.

För mina tankar är som moln på min inre himmel som inte finns om de inte ageras på. De finns alltid där, och de har påmint mig så länge nu om vad jag inte är. Att jag inte är tillräckligt bra än. Fortsätt kämpa lite till, fortsätt må dåligt bara en stund till för där bakom dimman ovan molnen finns den verklighet du försöker fly till. Där är allting bra och det är inte alls långt kvar, du behöver bara ta dig de här sista tio metrarna så är du där.

Det har tagit mig för många år att inse att måttstocken ständigt flyttats på, och nu ger jag upp. Men missförstå mig rätt, som en vis man sa "sluta aldrig att lägga av att ge upp".

För jag har försökt, och jag har slagit mig blodig på vägen. Men att det alltid ska behövas en käftsmäll för att det ska klarna för en. Det påminner om de våldsamma filmerna en såg som barn där figurerna helt plötsligt kunde bli smart av att få en slägga hårt i pannan. Jag har vaknat upp efter smällen och förstått saker och ting klarare nu, likt en out-of-body upplevelse där jag svävat utanför mig själv och suckat frustrerande; VARFÖR GÖR DU SÅ DÄR MOT DIG SJÄLV!?

Nu börjar min resa att bli människa. Jag önskar att jag kunde säga igen, men när jag tittar tillbaka på mitt forna jag så ser jag bara fragment och ett febrilt sökande efter de delar som saknas. Jag förstår nu att så här är jag. De figurer och hjältar som jag försökt leva upp till har bara inte visat de delar som saknas, och det är ju klart, hur visar man något som inte finns?

Skräcken gör mig dock förvirrad. Jag har svårt att slå fast om det känns läskigare att det är krig i världen, att det samhällssystem vi lever i sakta men säkert tar kål på den planet vi bor på, att det finns människor som vill döda folk enbart baserat på deras hudfärg, religion eller födelseort - eller att möta blicken med någon jag möter på stan eller på jobbet, eller att ens vara den som först säger hej. Men jag måste få ur mig det här, för mina tankar är som moln på min inre himmel som inte finns om de inte ageras på.

Nu ska jag bli människa, och jag börjar förstå att alla mina moln och monster jag har i huvudet är lika riktiga som de som finns i alla andras huvuden, och det är inte konstigt. Det är inte konstigt att ibland behöva säga nej för att det inte känns bra, att säga ifrån när någon säger något olämpligt eller att ens höja rösten för att låta molnen i huvudet förflyttas utanför till något fysiskt som syns eller hörs. Mina moln och monster är precis lika konstiga som dina, och det är okej. Du är okej och jag är okej, precis som vi är.

Låt mig vara villkorslöst konsekvent och konsekvent villkorslös till det som sker omkring mig och låt mig få synas och höras, på samma sätt som jag vill låta de jag möter synas och höras.

Ibland lurar jag mig själv att jag är ensam. Sen får jag en käftsmäll som dödar mig, gör att jag flyter utanför min kropp och kommer tillbaka in igen, väcker mig till liv och får mig att känna att fan, jag måste få ur mig det här.

För annars är mina tankar bara moln på min inre himmel, och då finns de inte.