River ner för att bygga upp

Jag har nu flyttat den här bloggen till WordPress istället, så alla mina framtida inlägg kommer att presenteras där, tillsammans med projekt och sånt som jag är med i.

oscarsundelin.wordpress.com

Vi hörs där!

Spänn fast säkerhetsbältet

Så sitter jag här, dagen före Kulturentreprenörskapsprogrammet drar igång på riktigt och av någon anledning känns det som att det kommer bli ett jävla drag. Lite sådär så jag funderar på om jag kommer hänga med eller bara bli omkörd och bortblåst. Jag samlar ändå pepp och mod för att hitta mig själv på väg mot någon sorts karriär inom musik, något som jag alltid tänkt men det har liksom inte blivit av, inte på riktigt. I mitt huvud har jag dock vunnit flera grammys och skrivit hits i hela världen med alla stora namn i musikvärlden, och shit vad jag har slitit. Nästan så att jag bränt ut mig och börjat fundera på ett annat karriärval med orden "äh, den här branschen är nog inte för mig" utan att ens ha kommit in i den. Tankar, värderingar, principer och föreställningar är kraftfulla saker. Med allt djupdykande och rannsakande av mig själv i sommar har jag lärt mig så fruktansvärt mycket om just dessa, och jag känner att det kliar i fingrarna att ta tag i mig själv och livet med den kunskapen i ryggsäcken. En stor skillnad från förr och nu är att jag gör mer saker och tänker mindre. Det är precis det som jag ska jobba med att bli bättre på, göra mer och tänka mindre. Att tänka är självklart nyttigt många gånger, men min värld har bestått av så mycket tänkande de senaste åren att jag har glömt bort hur man omvandlar dem till handling. Nu jävlar är det ändring på det, så nu sitter jag här med säkerhetsbältet på och håller i hatten.

Imorgon börjar KEP.

Moln och monster

Jag måste få ur mig det här.

För mina tankar är som moln på min inre himmel som inte finns om de inte ageras på. De finns alltid där, och de har påmint mig så länge nu om vad jag inte är. Att jag inte är tillräckligt bra än. Fortsätt kämpa lite till, fortsätt må dåligt bara en stund till för där bakom dimman ovan molnen finns den verklighet du försöker fly till. Där är allting bra och det är inte alls långt kvar, du behöver bara ta dig de här sista tio metrarna så är du där.

Det har tagit mig för många år att inse att måttstocken ständigt flyttats på, och nu ger jag upp. Men missförstå mig rätt, som en vis man sa "sluta aldrig att lägga av att ge upp".

För jag har försökt, och jag har slagit mig blodig på vägen. Men att det alltid ska behövas en käftsmäll för att det ska klarna för en. Det påminner om de våldsamma filmerna en såg som barn där figurerna helt plötsligt kunde bli smart av att få en slägga hårt i pannan. Jag har vaknat upp efter smällen och förstått saker och ting klarare nu, likt en out-of-body upplevelse där jag svävat utanför mig själv och suckat frustrerande; VARFÖR GÖR DU SÅ DÄR MOT DIG SJÄLV!?

Nu börjar min resa att bli människa. Jag önskar att jag kunde säga igen, men när jag tittar tillbaka på mitt forna jag så ser jag bara fragment och ett febrilt sökande efter de delar som saknas. Jag förstår nu att så här är jag. De figurer och hjältar som jag försökt leva upp till har bara inte visat de delar som saknas, och det är ju klart, hur visar man något som inte finns?

Skräcken gör mig dock förvirrad. Jag har svårt att slå fast om det känns läskigare att det är krig i världen, att det samhällssystem vi lever i sakta men säkert tar kål på den planet vi bor på, att det finns människor som vill döda folk enbart baserat på deras hudfärg, religion eller födelseort - eller att möta blicken med någon jag möter på stan eller på jobbet, eller att ens vara den som först säger hej. Men jag måste få ur mig det här, för mina tankar är som moln på min inre himmel som inte finns om de inte ageras på.

Nu ska jag bli människa, och jag börjar förstå att alla mina moln och monster jag har i huvudet är lika riktiga som de som finns i alla andras huvuden, och det är inte konstigt. Det är inte konstigt att ibland behöva säga nej för att det inte känns bra, att säga ifrån när någon säger något olämpligt eller att ens höja rösten för att låta molnen i huvudet förflyttas utanför till något fysiskt som syns eller hörs. Mina moln och monster är precis lika konstiga som dina, och det är okej. Du är okej och jag är okej, precis som vi är.

Låt mig vara villkorslöst konsekvent och konsekvent villkorslös till det som sker omkring mig och låt mig få synas och höras, på samma sätt som jag vill låta de jag möter synas och höras.

Ibland lurar jag mig själv att jag är ensam. Sen får jag en käftsmäll som dödar mig, gör att jag flyter utanför min kropp och kommer tillbaka in igen, väcker mig till liv och får mig att känna att fan, jag måste få ur mig det här.

För annars är mina tankar bara moln på min inre himmel, och då finns de inte.

21 Juli

Hej!


Nu är min semester slut och jag sitter på jobbet igen. Tiden går bra fort när man har roligt! Har haft en fantastiskt bra semester då jag träffat massa vänner, fått njuta av solen och badade i varje fall två gånger. Från och med nu jobbar jag heltid fram till plugget börjar igen i augusti. Känns lite tråkigt med mindre ledighet men det ska nog gå att njuta av den tid jag inte jobbar ändå. Imorgon får jag ett efterlängtat samtal och ju närmre imorgon tiden blir desto svårare blir det att inte tänka på det. Ska försöka att sysselsätta mig med annat så jag inte blir helt knäpp av allt tänkande. Idag kommer jag ju att kunna fortsätta på mitt gymprogram igen, yay!


Vi hörs.

19 Juli

Hej!

Idag bor jag hos mina föräldrar. Vi har hämtat min syster från Arlanda idag då hon rest från Australien. Fantastiskt kul att få träffa min syster i fysiskt format igen och inte via en datorskärm! Ikväll tar vi det lugnt och imorgon åker jag tillbaka hem till Umeå och fortsätter livet där. Ska bli skönt att få komma hem faktiskt, även om resan har varit grymt kul. Jag ska finslipa lite här på bloggen och se hur man kan lägga upp det som. Vore trevligt att få lite flow och kontinuitet på mina inlägg. Men tills dess...

Vi hörs. ❤️

3 Maj

Intressant att se tillbaka på mitt tidigare försök till att komma igång med bloggen, det gick ju tydligen sådär. Nu är jag tillbaka här igen för att jag kände att jag ville skriva av mig lite. Intressant att läsa att de tankar jag hade för 1,75 år sedan är aktuella även idag. Nu studerar jag istället för att jobba och har mycket tid över och så, men nu är det istället motivation, driv och energi som jag har brist på. Har egentligen inte haft något som jag verkligen måste göra idag men ändå har jag bara i princip suttit och spelat tv-spel eller kollat på TV/YouTube.

Jag vet inte vart det är som skon klämmer men det gör fan ont att leva nu för tiden. Sanningen är väl att det har gjort det länge. Får inte någon ordning på hur jag ska lyckas njuta av livet och göra saker "bara för kul" när det enda som i slutändan snurrar runt i min skalle är vad jag inte gjort, vad jag borde ha gjort och vad jag inte gör tillräckligt bra. Här om dagen tänkte jag tillbaka på hur jag fungerade under gymnasietiden. Jävlar vad jag hakade på saker som jag tyckte var kul, utan att tänka en sekund på huruvida det kostade pengar eller genererade pengar. Nu känns det snarare som att allt jag är med om och allt som jag gör är infekterat av tanken på att jag ska tjäna något på det, antingen ekonomiskt eller karriärsmässigt, och tjänar jag inte pengar eller får någon sorts uppmärksamhet för det som jag gör då är det bortkastat. Detta resonemang resulterar i att ungefär 95% av min vakna tid består, enligt mitt huvud, av bortkastad tid som jag kunde gjort något vettigare av och/eller som jag inte gjorde tillräckligt bra.

Men nu får det fan vara nog. Nu vill jag bara lägga all den där skiten åt sidan. Alla tankar på vad jag borde varit vid den här åldern, vad jag borde ha åstadkommit och vad jag borde göra med tiden just nu. Man kan väl fan få bara vara också? Är det för mycket begärt ditt förbaskade tankemonster!?

Igår tittade jag på en video som handlade om att lita på livet. Att få vara naiv och tro att allting löser sig och blir bra, oavsett vad man gör/inte gör och huruvida de beslut man tar är rätt eller fel. Det kan ju vara en bra grej att prova på. Så länge man gör saker man njuter av och som får magkänslorna att snurra så kan det ju inte bli helt åt helvete - och blir det åt helvete så har man väl åtminstone fått njuta på vägen.

Vi hörs.

29 Augusti

Idag har jag varit ledig hela dagen. Helt magiskt skönt. Nu är det bara helgen kvar sen har jag jobbat klart min 130% arbetsperiod. Så från och med måndag har jag skitlite jobb istället. Trodde att jag skulle få en procentsats-tjänst på telefonbutiken nu i höst men jag fick här om dagen veta av chefen att så inte var fallet. Så nu är det dags att söka nytt jobb. Får se vad jag hittar, är ju väldigt sugen på att starta eget fortfarande så det kan vara ett bra tillfälle att göra det.

Jag kände att jag behövde skriva av mig om mina tankar kring min livssituation som den ser ut nu. Eller snarare hur jag skulle önskat att min livssituation var. Fick hem en tidning idag där det stod om en bekant till mig som har fått ett stort managementbolag bakom ryggen. Hen i artikeln är 16 år och börjar redan komma igång med sin musikkarriär. Alldeles nyss såg jag en video på en 17-åring som sjöng och spelade gitarr på en idol-audition, hen var svinduktig och har redan börjat bli poppis bara tack vare den sökningen.

Jag börjar känna mig gammal och hoppet som jag så länge haft i kroppen, den där brinnande lågan som säger "fortsätt kämpa, du kommer att nå dina drömmar" börjar sakta men säkert dö ut. Förhoppningsvis är det bara en svacka jag hamnat i, men det tar emot att se och höra yngre som låter bättre än vad en själv gör när man ändå har ägnat sitt liv åt att bli grym. Jävla jobb som ska vara i vägen. Hade jag haft möjlighet hade jag lätt suttit hela dagarna och spelat och skrivit musik. Inte stå i en telefonbutik och sälja på folk saker som de kanske egentligen inte behöver. Det sägs att man ska öva på något i 10 000 timmar innan man är proffs på riktigt, så då blir det så jävla mycket timmar jag behöver som vill bli proffs på allt. Eller ja, det mesta i varje fall.

Nåväl, det kommer bättre dagar.

Hörs.